Svalkande bäck

Men får man Göra så här? Kan man?
Tänkte jag alldeles för många gånger, men en liten gnutta dåligt samvete. Disa var på dagis, och vi... hemma. Själva.
Jesús har semester, och jag råkade få en ledig förmiddag.
Men om tillfälle ges ska man passa på. Jag försökte komma på om vi varit tillsammans, ensamma, någon gång efter baletten som jag aldrig glömmer för nästan ett och ett halvt år sedan.

Så efter att Jesús hade lämnat Disa kröp vi ner i sängen igen (jag tänkte på min trötta unge som vi hade väckt lika tidigt som vanligt) (fast 8.30 är inte jättetidigt)(tyst, samvete), och gjorde upp planer för förmiddagen. Städa? Tvätta? Nä, verkligen inte. Vi skulle ut.
Började med sen frukost på Velásquez, den lilla köttaffären med enbart ibericokött som ligger uppe vid Lidl och Mercadona. Halva butiken är köttaffär, andra halvan är kafeteria och tapasbar, de fyra borden står på rad mellan de båda delarna, och vi beställde varsin macka med pata negraskinka. Utsikten över parkeringen är ju inte så kul, men frukosten... åh, frukosten!

Därefter åkte vi vidare, förbi Galaroza och följde bäcken, som har sin källa i Fuenteheridos, och som här längs vägen blev större och större. Vid La Nava svängde vi in för att leta reda på badplatsen som vi hört talas om. Många i Aracena åker hit någonstans och badar i bäcken.
Jag kan inte säga att vi hittade stället, men vackert var det!

Och omogna oliver och vindruvor såg vi, och sådana saker sätter ju alltid en guldkant på promenaden.

Efter att ha följt bäcken åt ena hållet och konstaterat att det inte kunde vara där, gick vi in mot byn istället. Det kändes väldigt konstigt, men bra, att vara ensamma. Det var som att förflyttas tre år bakåt i tiden, då innan barn, när det bara var vi, ett par, två personer istället för två föräldrar. Det var bara vi, och här gick vi, hand i hand och pratade om saker som inte rörde Disa. När hände det sist?

Beställde kall dryck på byns bar, en enkel sak där de gamla männen satt på barstolar och pratade och där alla som kom in kände varandra. Vid en vägg stod en blinkande spelautomat, på en annan hängde foton av ett par barn, och en rosa nappflaska stod innanför disken.
Bartjejen visste precis vart vi skulle. Hon förklarade så utförligt att ingen av oss kom ihåg vad hon sagt efteråt, men det var något om ett torg och ta höger och en gul väg...
Vi hittade faktiskt till första stället.
Det var så fint!

Bäcken rinner rakt över vägen, men om man tar av sig skorna och kliver ner i det kalla vattnet kan man gå en bra bit in i grönskan med vatten upp till knäna bara.

På andra sidan vägen rinner byns avloppsvatten ut, så där ska man helst inte gå, hade vi fått veta. och såg själv. Det rinner iväg med strömmen.

Men det var en härlig plats, vi ska definitivt åka hit med Disa nästa gång. Och åka vidare och leta reda på den större badplatsen.

Sedan var klockan halv två och det var dags att hämta lilltjejen på dagis.