fredag 13 januari 2017

Antibiotika i Spanien och lite trött-tankar

Åh, om någon kunde komma hit och... ta hand om oss!
Tidigare när man var sjuk, före barn alltså, vad gjorde man då? Låg och vilade? Läste, lyssnade på radio, såg på film, sov, tog mediciner, drack varm choklad... eller minns jag fel?
Det går ju inte att vara sjuk med en liten unge i huset. Disk måste diskas, mat måste lagas, barn måste underhållas, tvätt ska tvättas... ja, ni vet ju. Det finns ingen stund att sitta stilla på.
Jag är så himla, himla trött.
Främst eftersom Jesús har blivit sjuk FÖR ANDRA GÅNGEN under den här sjukperioden. Varit hemma från jobbet, med feber. Han var hos doktorn för att få sjukintyg, och doktorn skrev genast ut antibiotika och paracetamol. För vad? Att han under två dagar KÄNNER sig sjuk. Har 38 i feber. Och så lite hosta, som han har haft i ett par veckors tid. Men inte mycket hosta. Och inget mer.
Antibiotika??!
Spanien är ett av Europas värsta länder när det gäller antibiotikaanvändning. I livsmedel, till köttdjur och till människor.
Antibiotikaresistenta bakterier, tänker jag på. Men det är jag ensam om,
Här ges hur mycket antibiotika som helst, användningen till och med ökar, och ingen ser något problem med det. Många vet inte ens vad antibiotika används till, utan tror att det botar förkylning och influensa.
Det var dagens trött-tankar.

Nu blir det helg, och jag skulle helst vilja ha sovmorgnar i min mjuka säng, men ska istället köra långpass jobb till 22 ikväll, och sedan sova i den hårda sängen med den hårda, obekväma kudden och en jungfru María i guldram ovanför huvudet hemma hos svärfar. Söva Disa med taklampan tänd, eftersom det inte finns kontakt till nattlampa, och hon avskyr mörker.

Nu är Pipen sjuk också, förresten. Han har varit i slagsmål och får en riktigt ful reva. Det ser ut som om högerörat nästan är avskuret. En infektion, som dessutom gör honom halt. Tre sprutor med antibiotika hos veterinären och sedan tabletter här hemma. Och han är förbjuden att gå ut innan han är helt frisk.
Veterinären, förresten, vi kom halv åtta på kvällen i går, en halvtimme innan stängning, och han skulle iväg på en träff när vi hade gått, så betalningen, ja den kunde vi ta någon annan dag, imorgon eller i övermorgon eller så. Han hade inte tid.

Det jag hoppas på mest just nu är att inte Disa blir sjuk igen. För det är det värsta. Hon slutar äta helt då, och det är bara ett par veckor sedan sist. Då var hon utan mat i en vecka, och den ungen har ju inget reservfettlager att ta av. Så inte Disa. Inte igen. Okej?

torsdag 12 januari 2017

Bilder från Aracena och avslutning

Disa hade en julfestlighet med förskolan på teatern innan jul, och efter det tyckte jag att vi skulle gå hem en annan väg än den vanliga. Så vi gick upp för backen bredvid teatern, backen som är så brant att om man ramlar där rullar man nog hela vägen ner utan att kunna stanna.
(Vi gick den två gånger, eftersom Disa kom på att hon behövde gå på toaletten när vi kommit upp första gången, så vi fick gå ner till teatern igen. Och sedan upp en gång till.)

Det här såg vi på vägen hem:
Först en vanlig bostadsgata...




... och när den tog slut hittade jag en annan väg upp till borgen, som jag inte känner till sedan tidigare.




Därefter kom vi fram till porten till grottan, och gatan upp till den som är så mysig med små butiker, restauranger och apelsinträd. Och porlande vatten i mitten.






Det är högsäsong för apelsiner nu.




Vi gick igenom de höga valven för att se om keramikbutiken var öppen, jag har sett en fin vattenkanna där som jag skulle vilja köpa till Disa. Men butiken var stängd.




Så vi fortsatte ner till torget där Disa älskar att leka i vattnet. Vattentorget kallar jag det för, för det finns så mycket vatten att leka med. Det gjorde Disa, fast det var kallt. Hon klättrade upp på en fontän och blev blöt på hela framsidan så vi fick gå hem.




Men det är nära från det torget, mindre än fem minuters promenad.

Avslutningen då? Lite gullig och... strunt samma. Personalen har lagt ner jobb, de minsta barnen lades ut på scenen klädda som stora guldstjärnor (de yngsta är fyra månader bara) medan en julsång spelades, de lite äldre var utklädda till olika djur och var tänkta att dansa till sin sång, och de äldsta, barnen mellan två och tre år, var med i ett julspel. Disa var med i den första av tre grupper som äntrade scenen, hon är den vita ängeln, andra från vänster.




Hon kändes så stor när hon stod där! Jag blev lite rörd (men var redan gråtmild efter sömnlös natt). Tänk, hennes första "avslutning"! Avslutning var det ju inte i egentlig mening eftersom förskolan fortsatte under hela julen, utom helgdagarna.
När allt var klart kom de tre vise männen, los Reyes Magos, för att ge julklappar till alla barn. Tre och tre fick de gå ut (eller bäras, som de yngsta) och sitta i en vis mans knä. Det ropades ut innan till vem som barnen skulle gå, men jag kan FORTFARANDE inte namnen på de tre vise männen, vet inte vem som är vem, så jag kom lite sent med kameran, till den som satt längst bort naturligtvis. (Vet fortfarande inte vem det är, men tror att det är Melchor). Om några år kommer Disa att skämmas så himla mycket över sin utlänningsmamma som inte kan namnen på de tre vise männen. Jag lovar, den enda av Aracenas 8 000 invånare som inte kan det.



onsdag 11 januari 2017

Hostmedicin

Det känns orättvist, att när både lukt- och smaksinnet återigen är helt borta, att man ÄNDÅ känner smaken av Disas vidrigt äckliga hostmedicin!

måndag 9 januari 2017

Vår spanska jul

Trettondagen var... Ja, det är ju den spanska julens höjdpunkt, och då alla får sina julklappar. Den spanska julen var överallt och när det var över kändes det som att ha landat på andra sidan julen, som första dagen på det nya året.
Å ena sidan känns det bra att julen är över, å andra sidan skulle jag behöva ha en jul till. Planen för jullovet var att jag skulle jobba, Disa gå på förskolan och Jesús göra klart det sista efter flytten. På tredje dagen fick Disa influensa, så det blev ingen mer förskola för henne, och inget flyttjobb heller. Min influensa kom samtidigt, och den är inte över. Hörseln börjar komma tillbaka, men fick ställa in jobb i dag på grund av att jag inte kan prata utan att hosta. Har börjat ta Disas hostmedicin (som vi bara försökte få i henne en gång). Fy sjutton, vad äcklig den är!

Men låt oss se vad som har hänt under trettonhelgen istället!




På kvällen den 5 januari var det Reyes Mago-parad här i Aracena. Det var inte som i Sevilla, där den maffiga, skrålande paraden firade 100 år, utan det var en lugn historia utan trängsel, med bibliska motiv som ställs upp på vagnar, som körs runt i byn. Scener byggs upp otroligt fint och realistiskt, och människorna som är med står helt stilla, som fastfrusna i en rörelse, inte ens blicken rör sig. Det enda som rör sig är de hundar och hönor och andra djur som är med och åker på vagnarna.
Imponerande. Gissar att det är så här det går till i Higuera de la Sierra också, som är berömt för sin fina cabalgata. I Araenavarianten finns lekfulla vagnar också, med barn utklädda till hundpatrullen, med godisregn ohc allt det vanliga.






Disa imponerades mycket av godisregnet. Inte som förra året, då hon blev skräckslagen.
När allt var slut fick alla Aracenabarn en julklapp av de tre vise männen på stora torget, men vi orkade inte vänta så länge, utan gick först och såg en Belén, en spansk julkrubba som är så omfattande med dockor, djur, hus, landskap och ljussättning, att man ibland får betala en symbolisk peng för att komma och titta...




... och sedan gick vi  till en tapasbar och åt köttbullar al pedro ximenes och pata negra-skinka.

Under natten kom de tre vise männen till vårt hus och lämnade Disas julklappar. Hon fick stora träpärlor, stämplar, byggklossar och ett te-set med koppar, fat och kanna som hon har lekt med sedan dess. Det skulle ha funnits ett pussel där också, men vi har råkat gömma bort det.




Min julklapp var en överraskning fram till söndagsmorgonen, då den visade sig vara en ridtur i bergen med Disa och Jesús!
Och Jesús julklapp... har jag inte hunnit köpa de här intensiva sjukveckorna. Den kommer i dag. En korg med specialostar, patéer och sådant som han gillar så mycket, från trakten.

Jesús hade varit iväg till Confietría Rufino medan Disa och jag sov, och köpt en Roscón de Reyes, det traditionella bakverket som man bara äter de här dagarna på året.




Den godaste roscón som Jesús har ätit i hela sitt liv tydligen. Disa tyckte att det var spännande att se vem som skulle få den lilla presenten som låg gömd i grädden, och hon hade på sig den obligatoriska, medföljande roscónkronan tillräckligt länge för att det skulle fastna på bild.




Vid den här tiden började vi få bråttom, Jesús kusin fyllde 50 och firade det på en bar i Sevilla. Alla tog med sig något att äta och hon bjöd på dryck och musik. Det var roligt, och vi upptäckte att Disa älskar att dansa. Så fort discobelysningen kom på och musiken började satte Disa igång, och vad hon dansade! Vi häpnade. Stor i en ring runt Disa och hennes faster som dansade tillsammans och klappade i händerna och dansade med ibland. Så himla roligt att se!
Disa höll igång i en och en halv timme, gick och hämtade förfriskningar ibland (tortillabitar på tandpetare, och fortsatte att dansa.
Nikki kom, men dumt nog hade vi stämt träff samtidigt somTrianas (stadsdelen) stora Reyes Magos-paraden utgick, vid helt fel plats, så vi stod på varsin sida om mötesplatsen i trekvart medan alla vagnar passerade, utan att kunna träffas.
Vi tog med Disas farfar och Disa och gick för att se paraden. Jag är helt värdelös på godisregn, men Disas farfar fångade både klubbor och annat gott. Där vi stod, tillsammans med Jesús vuxna brorsbarn (som fångade boll och påsvis med godis till lilla Christina), kastades det ett paket fin salchichón som vi delade på, och sedan kom ett paket med brödpinnar som tillbhör, så det var perfekt.
Efter paraden åt vi tapas på en bar i närheten, och sedan närmade sig klockan elva på kvällen och vi gick hem till Jesús pappa och åt roscón med chokladkräm.
Det var vår spanska jul, det!

måndag 2 januari 2017

Nyårsafton

Som vanligt var vi bjudna hem till Jesús bror, till en stor, rolig familjesammankomst med en massa god mat, brasa, de obligatoriska vindruvorna vid tolvslaget, spel... Men Disa och jag har smittats av Jesús julaftonsförkylning. Den förkylning som gett mig feber tidigare i veckan och två nästintill sömnlösa nätter nåde sin kulmen just på nyårsaftonen. När klockan närmade sig avfärd frös jag fortfarande så mycket att jag inte kunde resa mig från elementet som jag satt lutad över, och Disa hade slocknat på sängen bredvid mig, så vi stannade hemma i svärfars lägenhet. Jesús fick åka själv med sin pappa. Jag övervägde möjligheten att sitta uppe och se en film, det var väldigt längesedan jag såg en film, men jag kunde inte lämna det varma rummet. Av samma anledning åt jag inte buljongen som Jesús pappa lämnat i kylen. Efter någon timme, när jag frös lite mindre, kröp jag ner i sängen bredvid Disa, och sov till halv tolv då hon vaknade för att febern var ganska hög, och samtidigt som de andra skålade och åt vindruvor och tittade på raketer, höll jag fast en skrikandes, sjuk liten unge och tvingade i henne medicin.
När den hade börjat verka kunde hon somna igen, och sedan sov vi ända till Jesús kom hem, då febern steg igen och Disa vaknade.
Nyårssammankomsten hade varit rolig, men det var skönt att stanna "hemma".

fredag 30 december 2016

Bästa bilderna

Det är fullt upp, minst sagt, hinner varken skriva eller svara på kommentarer.
Men ta en titt här så länge. National Geographic väljer 52 stycken av 2016 års bästa fotografier.

Titta och njut!

tisdag 27 december 2016

Jag vill ha en diskmaskin!

Det var en deppig syn när vi kom hem på kvällen efter julfirandet hos Jesús syster.
Köket var översvämmat av disk. Jag hade kanske förträngt hur illa det var.
Det är alltid svårt att hinna med disken. Har varit det sedan Disa föddes. Omöjligt. Vi har fått ta till nätter ibland när det inte har funnits någon annan möjlighet. Nu har det dessutom varit jul och ännu mindre tid och ännu mer matlagning. Båda diskhoarna var så proppfulla att det inte längre GICK att diska eftersom man inte fick plats att skölja något under kranen (det fick göras inne på toaletten). På spisen var det disk, på köksbänken, matbordet... Hittade inte ens gafflar att diska, för att ha att äta middag med, eftersom de låg någonstans inne i berget.
Det borde utgå ett diskmaskinsbidrag till alla nyblivna barnfamiljer. Eller vara standard i alla bostäder där en familj med barn kan tänkas att bo.
Diskberget hade inte minskat när jag skulle gå och lägga mig, tyvärr, det händer ju inte av sig självt,
Då fick jag idén! IDÈN! Jag jobbar lite extra under julen, och jag fick den briljanta idén att jag skulle köpa en diskmaskin för extrapengarna! Kunde inte sluta räkna och tänka på min idé, diskproblemet kommer att lösas!

Jesús var inte alls entusiastisk. Dels tycker han att diskmaskin är onödigt. Hemma hos honom har aldrig funnits diskmaskin (fram till för en fem år sedan) och det har fungerat bra. Onödig uppfinning. Även om hans syskon (barnfamiljer) har maskin. Och trots att hans pappa, som nu bor helt ensam och har tid att diska, använder maskin.
Dels hade han invändningar om pris (löser sig) och installationen. Och här fick jag börja ge mig. Vi hyr huset. hur sjutton ska vi få lov att installera en diskmaskin? Och hur ska vi göra med maskinen den dag vi flyttar?




En liten bänkdiskmasin då? Som man kan koppla till kranen? Men hur ska vi få plats med den?

Tips?

måndag 26 december 2016

Disas träning i svensk jul - utvärdering




Vilket ansvar.
Det hänger på mig att föra över svenska jultraditioner till Disa. Det hänger på mig vad hon kommer att förknippa julen med. Om det enbart är en sen, spansk släktmiddag den 24 december, med alkohol och flamencojulsånger på natten och sedan lunch, kanske paella eller nåt, dagen därpå. Och julklappar på trettondagen. Eller om julen är värme och mys, tända ljus, pyssel, pepparkakor, traditioner, julsånger, speciell mat, tomtar och granar och julklappar från tomten.

Ja, ni hör nog vad jag tycker. Jag påstår att spanjorer kan vara de sämsta i Europa på att fira jul, och jag blir julbitter varenda år för att jag inte kan vara hemma i Sverige under julen. Även om jag börjat uppskatta den spanska julen för vad den är.

Nåväl, nu när Disa är lite äldre kände jag att det är dags att försöka förmedla lite svensk jul till henne. Det måste börjas tidigt. Låt se hur det har gått!

Första advent: Missade att det var advent. Ljustaken låg ändå i en flyttkartong. Hittade däremot elljustaken några dagar senare och satte upp den på en bänk (finns inga fönsterbrädor i Spanien). Inga pepparkakor bakade, och hade för långt till affären (Ikea).

Adventskalender: Har kommit alltfler chokladkalendrar till Spanien, även om få fattar av de är till för (men står beskrivet i reklambladet). Disa har en vanlig kalender som hon tycker mycket om, som hennes morbrors flickvän skickade hit till Spanien.
Vi kan se Selmas Saga på datorn. Vi gör när det finns tillfälle (nu några dagar efter julafton har vi kommit till kapitel 11). Mest jag som tycker det är roligt, Disa gnäller och vill titta på Pino.

Lucia: Disa har fått se luciatåg på svensk-spanskt luciafirande på Ikea, dock har hon inte fått vara med och sjunga. Gick ej att se SVT:s luciamorgon från utlandet.




Lussekatter: Hinner inte baka! Och för långt till affären (Ikea) för att köpa.

Glögg: Se ovan.

Must: Finns inte ens på Ikea i år.

Julpyssel: Finns inte i Spanien. Inga papperstomtar på dagis alltså. Försöker pyssla hemma. Fick stort pysselpaket med posten av moster. Glanspapper, silkespaper och tomteklistermärken bland annat. Ville fläta hjärtan, tänkte att Disa kunde klippa och klistra pappersbitar under tiden, men D gnällde över att hon varken kunde hantera saxen eller klistra... Efter en timme, när jag inte ens gjort en kartongmall till hjärtat eftersom jag enbart hjälpt D med pappersbitarna, stormade jag ut i köket och sa till Jesús, att nu fick han ta över, för jag tänkte varken lägga Disa eller mig själv förrän jag fått vika det förbannade hjärtat!
Smällkaramellerna försökte jag inte ens engagera Disa i. Hon fick titta på det idiotiska, skräniga Svampbob Fyrkant medan jag ägnade mig åt det pysslet. Hon fick titta på en färdig smällkaramell, och drog sönder den.




Pepparkaksbak: Gick ganska bra. Tog sån himla tid att få fram alla formar och grejer så vi kom igång närmare läggdags, men det är en bagatell. Disa tyckte det var kul, i nästan tio minuter, sedan fick hon titta på tecknad film för att sluta förstöra de pepparkakor som var klara. En liten plåt blev klara, andra plåten kolsvarta för den glömde jag när jag skulle bada D, och sedan har det inte blivit mer tid för pepparkaksbak så i stort sett hela degen måste slängas, nu nästan två veckor senare. Men D tyckte det var kul att baka.




Pepparkakshus: Köpte byggsats på Ikea, Senaste gången jag gjorde pepparkakshus var för tio år sedan när jag kom till Sevilla för att bo med Jesús i den pyttelilla, mysiga lägenheten på pittoreska Calle Alfarería i Triana. Men luftfuktigheten i Sevilla är så hög att väggarna och taket började bukta inåt, sockerklistret smälte och till slut rasade hela huset ihop. Här i bergen är luften torr! Jag dekorerade huset medan Disa åt (dekorations)godis och slickade strössel. Sedan tröttnade hon, medan jag fortsatte. Jesús blev väldigt imponerad och sa, att om vi hade haft två kunde vi tagit med ett hus till Disas dagis, fö de ungarna lär aldrig se ett pepparkakshus. Det gör knappt Disa heller, för vi har ställt det på en dold plats. Hon blev vansinnig när hon såg godiset på taket och jag inte lät henne äta av det. Genom dörröppningen mellan köket ch vardagsrummet höll jag koll på huset, och ropade Nej varje gång jag såg den lilla armen närma sig hustaket. När jag räddade det var ändå tre godisbitar borta. Disa blev så arg när ajg tog brickan med pepparkakshuset att hon slängde en liten polkagrisstav i golvet så den gick sönder, och sedan var hon otröstlig för att hon varken fick godiset eller polkaklubban, som i hennes ilska hade krossats mot stengolvet.




Julgranen: En riktig gran, hurra! Jag blev inte arg för att hon råkade tappa en glaskula i golvet, utan för att hon slängde nästa kula för att den skulle gå sönder. Och vi kan väl konstatera att det hade varit en lång, trotsig kväll med lite tålamod kvar när detta hände, annars var det ju inget att uppröras över att Disa flyttade omkring de tunna glitterstråna och tappade dem på golvet. Hur som helst minns hon nu ett par gånger om dagen när hon ser granen (och andra granar) att hon blev ledsen när jag blev arg på henne. Ledsen, säger hon och pekar på granen. Japp, istället för att få Disa att förknippa granen med något fint, mysigt och roligt minns hon den nu som anledning till att hon blev ledsen.




Julkrubban: Visserligen en spansk tradition. Vi har köpt starten till Disas julkrubba. Josef, Maria och Jesusbarnet, stallet, de tre vise männen på sina kameler, fyra herdar, ett par djur, och så fick vi en miniatyrsäck oliver på köpet, där på julkrubbemarknaden. Disa fick en peng av sin farmor förra julen, som vi har sparat till detta. Hon älskar den, och klättrar upp på en stor för att hämta ner de av Jesús omsorgsfullt placerade dockorna, och leker med mammadockan, pappadockan och den lilla dockan.




lördag 24 december 2016

God jul!

Julen är i full gång. Vi åkte tillbaka till Aracena i förmiddags, efter jobb i Sevilla på fredagskvällen, och vi har ätit svensk jullunch med Ikeaskinka, prinskorv sill och så vidare.
Ostbågar, choklad och must till Kalle kvart över fyra (tur att Jesús hittade dvd-skivan!)
J är förkyld och dyster av den anledningen, så inte mycket julstämning. Men det blir det aldrig med en spanjor, så jag är van.
Nu ska vi väcka Disa efter en medvetet sen siesta, tomten är på gång, och sedan ska vi åka tillbaka till Sevilla och fira jul hemma hos Jesús syster. Här firar man med en sen julmiddag den 24, så vi bör vara där vid 21-tiden, och firandet kan pågå hela natten. I morgon är det riktiga julfton för spanjorerna. Då kommer Jesús brors familj också, och då ska vi grilla och laga paella i trädgården.
Sedan åker vi hem till Aracena igen.
De spanska barnen får ju inte julklappar förrän på trettondagen, men Disa är halvsvensk så hon får i två omgångar :-)

God jul allihop!
Berätta vad ni har för er!

fredag 23 december 2016

Julbord i Marbella



Vid den här tiden på året hör man många svenskar i Sverige som är trötta på julmat, urlessa på julmat efter alla julbord de har varit på, och så väntar julmaten, hemma, på julafton...
Bor man i Spanien finns det ingen möjlighet att tröttna på svensk julmat.
Så såg jag en annons om julbord på Solkusten.
Snabbt bestämdes det att jag och Disa skulle åka. Jesús var upptagen med festivaler och spelningar, men så mycket bättre, då kunde vi hälsa på Carin och Iván igen!




Först när vi kom fram blev det ett besök på Casa Nórdica, den nordiska livsmedelsaffären i Fuengirola. Möjligtvis min favoritaffär i Spanien. Det är ett litet ställe som säljer ett urval av det mesta som man går och längtar efter här. Alla nödvändiga bakingredienser, saft, nyponsoppa, Skogaholmslimpa, kryddor, choklad och godis, chips...
Jag måste ha tid på mig för det är så himla svårt att välja. Och det är så dyrt allting, så det gäller att välja väl!
Det blev två stora flaskor Apotekarnes julmust, ett paket pepparkakor, två paket filmjölk för att göra sirapslimpa i långpanna (men glömde att köpa rågsikt!!!), potatismjöl, sirap, vaniljsocker, en godispåse med saltlakrits och skumtomtar (skulle sparas till julafton men åts upp på hemvägen) och en chokladask med wienernougat! Onödigt dyr lyx  (fick intala mig själv att jag inte länsar kontot, det kommer snart mer pengar på det), men så nöjd över inköpet!

Carin och hennes son Iván träffade vi där i butiken, sedan åkte vi till Marbella där vi hade bokat bord till kl 14.
Vilket mysigt ställe!






Restaurang Karma Beach ligger precis vid stranden. Mysigt inne, mysigt ute. Rätt lite folk, men bröderna på den svenska tidningen Sydkusten var där, kul att träffa dem dåvi har haft lite kontakt.
Vi serverades glögg, barnen fick juice, och sedan beställde vi must. Maten var framdukad på ett runt bord. Olika sorters lax, sill, sillsallad, ägghalvor, pastejer, julskinka, korv... Och god dillkokt potatis, köttbullar, Jansson, prinskorv, revben... Mjukt, mörkt bröd, knäckebröd, samt ett litet gottebord med bland annat ris a la malta. Åh, så gott, och så roligt att vara där!




Det var varmt och skönt inne (uppskattar alltid när jag är inomhus i Spanien och inte fryser), julmusik var på, barnen lekte när de hade ätit klart, sprang ute på stranden med en servitör som stod och såg efter dem...




... lekte med granen, tomtarna, trappan, och det var inte så att Carin och jag satt stilla och åt hela tiden, det blir ju ganska mycket motion när man är ute med en lite unge, men vi åt i alla fall, och det var väldigt rolig att vara där!




När det började mörkna åkte vi hem till Carin. Barnen lekte, badade, åt mat, lekte mer, bråkade lite, lekte och var sedan väldigt trötta så de somnade, medan vi stannade uppe och pratade till någon gång på natten.
Disa vakande för en gångs skull redan vid fem och var hungrig. Jag hade glömt nappflaskan i bilen och kände mig nära döden-trött efter tre timmars sömn, men efter en timme utan att hon kunde somna om tog jag mig upp, hämtade ett digestivekex och vatten i köket, så fick hon det och en banan som vi hade haft med, och det var första gången i hennes liv som hon åt en hel banan, så hon måste verkligen ha varit hungrig! Sedan somnade hon om, och vi tog sovmorgon.
Fick världsgod frukost med lingongrova och köttbullar från svenskbutiken, stannande över lunch, och barnen lekte och åt och lekte, och när Disa började bli trött åkte vi tillbaka till Sevilla (för att hon skulle sova hela vägen, det är ändå drygt 20 mil dit), hämtade upp Jesús och åkte hem till Aracena. En mycket lyckad helg.



ny gadget

ny gadget