torsdag 22 september 2016

I nya huset

Vi bor i det nya huset i Aracena sedan i söndags, då det stora flyttlasset gick. Det var kämpigt. Tänk att jag glömmer varje gång hur jobbig och omfattande en flytt är.
Allt är kaos. En hel del grejer är kvar i lägenheten, samt några möbler. Vinägern, knivarna och tvättmedlet är några saker som har blivit kvar och som ska hämtas i helgen. Skruvarna till nedmontetade möbler som säng, garderob och soffa har också blivit kvar. Jesús är nervös, för han vet inte om munspelen ligger i någon flyttkartong eller om de är kvar i lägenheten. Och han har en bluesspelning i kväll. "Det vote ju inte klokt om vi skulle få ställa in för att munspelaren har flyttat!" säger han bittert.
Vi har inget internet installerat i huset än så jag kan inte jobba.
Kaos, kaos.
Ändå känns det fantastiskt att vara här. Jag känner mig mer hemma än jag gjort i någon annan bostad i Spanien. Tråkhuset är inte så dumt. Bara vi kan göra pation lite trivsamt.
I går badade vi alla tre i den runda, stora poolen som tillhör området. Utsikt mot borgen och en hög, grön kulle. På kvällspromenaderna går vi förbi en gethage och lyssnar till djurens klockor. Jag plockade en liten vattenmelon som växte i vägkanten, vi hittade en underbar gammal park på andra sidan borgen, och var och varannan människa känner igen Jesús som den nye musikläraren.
I morgon måste vi åka till Sevilla av flrra anledningar. Jag vill inte alls. Jag vill stanna här, trots flyttkaoset.
Vi stortrivs.

tisdag 13 september 2016

Kulturkrock - barn och smuts

Vi var ute med Jesús pappa och en släkting och dennes lilla familj.
Disa hade så himla roligt med det andra, lite äldre barnet! Hon skrattade så mycket! Det bär jag med mig.
Men jag kommer också att minnas den oändliga mängd tillsägelser som det andra barnet fick av sin mamma. Käre tid! Det var som ett strilande regn av tillsägelser. Saker som barnet ska göra, bör göra och framför allt inte får göra. Hon varnar ständigt för eventuella farligheter eller sätt som barnet kan göra sig illa på. En överbeskyddande person.
I jämförelse är Jesús och jag helt slappa med Disa. Den andra mamman sa till Disa några gånger, och Jesús pappa tycker att vi inte säger till henne tillräcklig. Långt ifrån tillräckligt. Det tycker att vi tillåter vad som helst. Allt.
Det fick mig att tänka till lite.
Är vi för slappa? Får Disa göra precis vad hon vill?
Nej. Vi har väldigt klart för oss vad som är okej och inte. Absolut inte göra farliga saker, som att svinga sig i en stång på lekplatsen högt ovan marken. Inte springa nära bilvägen. Hon får inte slänga mat på golvet för att hon är arg, eller saker som går sönder, eller rivas och försöka göra oss illa när hon är förbannad. Aldrig vara elak mot Pipen. Till exempel. (Överlag är hon en himla snäll unge.)
Däremot får hon smutsa ner sig när hon leker, hon får plocka saker från marken (inte äckliga saker som hundbajs, fimpar och matrester). Och det är HÄR som det krockar! Smutsen!
Dessa sydspanjorer. Det värsta de vet är smuts. De är så renliga att de till och med tvättar trottoaren utanför huset med såpvatten. Barnen får inte smutsa ner sig. De får inte ta i något som kan vara smutsigt.
Jag tänker så här: om Disa är smutslig är det bra! Då har hon lekt och undersökt, känt och upptäckt och levt. Värre är om hon är helt ren eftersom hon bara ha sett tecknad film på tv eller suttit stilla i fina kläder. Samma sak om hon får blåmärken, då syns det ju bara att hon har lekt. Och att jag inte vakat över henne och förhindrat allatänkbara  risker att hon gör sig illa. Jag, till skillnad från spanjorerna, ser inte blåmärken som något dåligt.
Jag vill inte heller passa på Disa hela tiden. Inte så att hon märker det. Jag låter henen gå iväg på egen hand, springa. Jag har koll hela tiden, men ropar henne inte tillbaka som en spanjor skulle ha gjort. Jag vill ge henen den friheten, och låta henne våga och lita på sig själv.
Så det krockar så in i vassen. Jag vet  att släktingen tycker att vi gör fruktansvärt fel med Disa. Utan att säga något rakt ut, så jag kan inte argumentera heller.


Hur tänker ni om allt det här?

måndag 12 september 2016

Nu har vi hus!

I fredags följde Disa och jag med Jesús till jobbet i Aracena.
När vi klev ur bilen på lärarparkeringen njöt jag av den lummiga utsikten mot borgen uppe på berget.
Det var riktigt kallt och vi hade sommarkläder, så vi stannade i Jesús klassrum ett par timmar tills solen börjat värma.
Skolbarnen börjar inte förrän på måndag.
Sedan gick vi över ett vackert torg, lekte en stund på en lekplats tills Disa blev hungrig och bad om en bulle. Vi gick till pastelerían Rufina och köpte vanlig bulle till henne, och en bulle med marängkräm till mig.
Vi åt frukost på ett kafé, sedan somnade Disa i vagnen. Hon var så trött.
Jag gick till en stor keramikaffär nära grottan och tittade på kannor, krukor, gazpachoskålar och stora, målade salladsfat. Promenaden fortsatte och i huvudet gick tanken om och om igen: tänk att jag ska få bo här! Snart!
Jag satte mig på ett torg med porlande vatten och skuggande träd och åt rostad majs och läste bok ända tills Disa vaknade. Hon lekte med vattnet och vadade till låren i vattnet, kastade gröna apelsiner så det sa plums.
Det blev dags att gå tillbaka till Jesús skola. Jag torkade Disa med en handduk som jag hade i ryggsäcken, tanken var egentligen att gå och bada (det kan man i Aracena!) medan Jesús jobbade, men Disa var ju så trött.
Rektornm som vi hälsade på tidigare, stannande en stund och pratade med oss, och när Jesús kom tog vi bilen ett kort stycke för att jag också skulle få se tråkhuset i tråkområdet.
Jag sörjde över ett vackert, äldre hus med en stor jasmin i den mysiga pation, huset som hyrts ut dagen innan, som vi egentligen skulle ha tittat på nu,... men det här tråkhuset visade sig inte vara så illa ändå. Området är nytt och tråkigt, pation är förfärligt tråkig... men något kan vi kanske göra åt saken?
Invändigt är det helt okej. Öppen spis finns, en liten balkong, tre rum och tre badrum (?!), gemensam pool för bostadsområdet...
Vi bestämde oss.
Ett läsår. Så får vi leta vidare efter drömstället senare, när det börjar bli lediga hus igen.
Jag tror att vi kommer att få det bra.

Redan nästa helg går flyttlasset. Förhoppningsvis får vi med allt, men soffan är ett orosmoment. Hur ska vi få ut den genom dörren?
En intensiv vecka väntar, och bloggen blir nog lite lidande... men jag har så himla mycket att visa från Aracena! Blir så roligt att komma på plats!

Jag har äntligen köpt en extern hårddisk att spara bilder på, så nu ska jag rensa datorn, för den har blivit så långsam att jag inte kan lägga in nya bilder. Därav den bildtomma bloggen.

onsdag 7 september 2016

Så het är vinden

Apropå värmeböljan i det förra inlägget.
I söndags, när jag var i köket, fick jag en dust med varmluft i ansiktet. Så het var luften att jag kollade om jag glömt ugnsluckan öppen, eller en spisplatta på, innan jag fattade att det var vinden som blåste in genom fönstret.

Det blir inte tantens hus...

Vi hade i princip bestämt oss för att ta tantens hus, trots obekvämligheter. Stället är underbart.
Då fick Jesús telefonnumret till de förra hyresgästerna av en kollega.
De berättade att stället är lika underbart som det verkar, köksutrymmet gå ratt hantera med extramöbler i ett annat rum, ja, det är iskallt i vardagsrummet på vintern, men det verkliga problemet är tanten, ägaren. Som får vredesutbrott ibland, går in i huset olovandes, tar betalt för saker som inte kostar, åtgärdar inte saker som går sönder, betalar inte tillbaka fianzan; den extra månadshyran, till någon hyresgäst, samt, det som avgör saken, snor el. Jesús fick veta att elkostnaden är mycket hög. Inte en månad har den understigit 300 euro på de tre år som de har bott där, trots att de ibland har rest bort en månad och inte varit i huset alls. Och grannarna säger visst samma sak. På något vänster fifflar tanten med elen.
Så det går inte.

Nu börjar det kännas tröstlöst. Vi har i princip kommit fram till att vi tar tråkhuset och bor där tills vi hittar vad vi söker efter. På torsdag ska vi se det tillsammans, och vi ska kolla ett äldre hus i centrum också, om det inte blir uthyrt innan dess.


Det är förfärligt varmt i Spanien just nu. Jag vet inte hur många dagar den här värmeböljan har pågått, men det känns som mycket länge. 42 grader varje dag.
Det värsta med värmen är instängdheten. Det går inte att gå ut. Jag hade tänkt gå till kopieringsaffären på förmiddagen, men klockan hann bli halv tolv innan vi var klara, så det gick inte, det var för varmt, trots att den ligger bara tio minuter bort. Men tio minuter utan skugga... Så Disa och jag blev inne hela dagen. Disa har sett film efter film efter film medan jag har gjort lite hushållsgrejer, kollat hus samt inte orkat engagera mig. Det går att underhålal tvååring en stund med lek, men svårt att underhålla i vardagsrummet (där luftkonditioneringen finns) en hel dag. Hon sov inte siesta heller, för jag kunde inte gå ut och söva henne i vagnen, så på eftermiddagen var hon omöjlig.
På kvällen höll jag på att bli galen av att inte gå ut, temperaturen var fortfarande hög, så vi tog den luftkonditionerade bilen och körde till ett köpcentrum med luftkonditionering. Med ursäkten att titta på något som kan avskilja den fula pation i det trista huset (som vi kanske ska hyra) från grannarnas innegårdar. Hu, vilken ledsam sysselsättning, att åka till köpcentrum! Men det finns ju ingenstans att bada eller fly värmen här!!! När vi väl har ett hus kan vi alltid gå ut och svalka oss med vatten, Disa kan ha plaskpool att leka med, vi kan åka och bada i bäckarna, vad som helst, men det är avskyvärt att bo i en lägenhet utan balkong i ett fult bostadsområde i storstan under värmeböljan. Bara vara inne med neddragna persienner och stängda fönster.
Slut på klaget. Redan i dag, onsdag, ska temperaturen sjunka till 36 grader. Och i morgon följer Disa och jag med till Aracena coh ska bada i en POOL medan Jesús jobbar!

tisdag 6 september 2016

Kollar hus i Aracena

Det enda vi har i våra huvuden nu är flyten.
Jag sitter uppe till alldeles för sent och letar lösningar på nätet, Jesús kan inte sova, alternativt vaknar 2.30 utan att kunna somna om, eftersom han tänker på flytten.
Vi har inget hus att flytta till än, men vi var och ittade på flera i lördags.
Vi kommer att hyra privat istället för genom hyresmäklare, som är vanligt här. Anledningen är att det blir så dyrt med hyresmäklare. De tar en hel månadshyra för besväret att visa bostaden. Sedan försvinner ju en (minst) månadshyra som en typ av försäkring, fianza, och så den vanliga hyran på det.

Några bostäder gick bort på förhand, efter att ha fått veta mer om dem per telefon.
En gick bort direkt när vi såg den. Vi hämtade upp ägaren i centrum av Aracena och hon satt i framsätet och visade vägen i drygt 20 minuter. Det var första felet, vi vill inte bo så långt bort. Andra var att huset är mycket litet och har inga rum. Och är i princip inuti en annan familjs hus, och inga andra grannar. Men omgivningarna var fina.

Nästa hus har en kollega till Jesús byggt och har det för uthyrning. Superfint inne, äng med andalusiska ekar ute. Men för litet. Två små rum räcker inte, jag behöver ett jobbrum så jag kan stänga dörren om mig. Och det fanns noll förvaringsutrymme. Varken böcker eller dammsugare får plats.
Dessutom ligger det för avskilt. För Jesús blir det perfekt, men jag som ska jobba hemifrån skulle få anstränga mig för att se andra människor.

Tredje huset. Stort och rustikt. Mycket tjocka väggar i sten. Byggt av den gamla damen som äger det. Två mindre sovrum på nederplan och två större på ovanvåningen. Vi kan ha både stort sovrum, litet Disarum, arbetsrum och gästrum. Förvaringsutrymme finns. Två fina badrum, ett med badkar (Disa). Vardagsrum med högt i tak, öppen spis, plats för matbord. Öppet till någon slags matsal nummer två.
Problemen: det obefintliga köket. Gasspis, ugn, diskho samt ett litet kylskåp och en pytteliten frys finns. Inget mer. Inga kösskåp, inga kökslådor. Finns inte ens plats för bestick eller glas, än mindre för matvaror som mjöl, kryddor och så vidare. Hur tänkte tanten här?!?
Huset är mörkt, trots fönstren, man behöver tända vissa rum även dagtid - högre elkostnad.
Vinterkylan! Det blir mycket kallare i bergen än i Sevilla! Hur sjutton ska vi värma upp vardagsrummet? De rum som inte används får stå kalla, precis som här, och sovrum räcker ju att man värmer på natten (element finns), men vardagsrummet är allrum, och det är stort och högt i tak. Det skulle behövas en braskamin här, och det finns inte. Att värma med elelement är bara att glömma. Elen är svindyr.
Och största anledningen till att jag försöker komma på lösningar med braskamin, och att göra om ena matsalsdelen till köksförvaring med arbetsbänk, är utsidan. Stället är helt fantastiskt utomhus! En jordväg leder dit från Aracena. Man går in i grönskan. Möts av grannarnas gäss, får, tupp som gal. Ser det vita vackra huset. Blommor och buskar överallt. Apelsinträd och valnötsträd på var sin sida om trappan. Stenlagd terass. Utsikt mot ett mindre berg. Fullt med fikonträd. Den gamla damen plockade till Disa som åt uppe på Jesús axlar. Det kan inte bli bättre.

I går tittade Jesús ensam på ett hus. Ett mycket praktistk, nytt och bovänligt hus i Aracenas fulaste, nybyggda stadsdel. Pation är stenlagd och bara ett trådgaller skiljer den från radhusgrannarnas uteplatser. Praktiskt och enkelt att bo där. Men fult och tråkigt. Kanske är det bättre att bo på ett trivsamt, vackert, inspirerande ställe och stå ut med det som är opraktiskt och obekvämt? Om det går att få en braskamin (optimist), några köksskåp och inreda den öppna matsalsdelen till köksförvaring?


Vi var i Aracena en mycket varm dag. En sådan dag är det inte roligt att vara ute, men vi hade inget val, vi hade fyra timmar att slå ihjäl mellan två husvisningar. Vi stötte på en av Jesús nya kollegor som rekommenderade en tapasbar för lunch.
Den var helt otrolig! Jag smakade på salmorejon - perfekt. Jesús njöt av blodkorven. Jag åt upp det mesta av hans köttbullar al Pedro Ximenez, gud så gott!. Och så carrilladan - griskinden. Bra pris också, två euro per tapa.
Nästa gång (för vi kommer att återvända många, många gånger!) ska vi testa deras tapa som utsågs till Aracenas bästa för två år sedan.
Sedan promenerade vi för att söva Disa i vagnen. Kollade läget för ett centralt hus som är för uthyrning. Höll på att lägga av helt på grund av hettan. Tog oss till busstationen med plats för två bussar och stoppade mynt i drickamaskinen. Fyra vattenflasko senare, intagna i den varma skuggan, kunde vi gå tillbaka mot centrum.


lördag 3 september 2016

Tillbaka i Sevilla!

Tillbaka, det har vi varit sedan i tisdags.
Resan påbörjades mycket tidigt på måndagsmorgonen med tåg till Stockholm. Lägenheten städad, väskorna vägda.
Vi tillbringade dagen i Stockholm. Åt god thaimat för första gången under sommaren, promenerade, Jesús gjorde ett efterlängtat besök i en hårdrocksskivbutik... Vi grämde oss mycket över att Moderna museet stänger på måndagar. Jag ville så gärna se Yayoikusama-utställningen och Jesús ville se allt.
Disa köpte en liten mumintrollspappa för sina ihopsparade mynt i spardraken som hon fick i födelsedagspresent.
Vi bodde på ett urdåligt vandrarhem; City Lodge heter det, och enda anledningen till att vi valde det var för att det ligger nära stationen.
Vi gick dit jättetidigt på tisdagsmorgonen, tog flygbuss till Arlanda och Disa sov hela tiden. Inlämningen av bagaget är alltid en nervös historia, men vi gick igenom. Med omkring 90 kilo bagage! Tre handbagage och en extra väska utöver de tre som ingår. Hur kan det bli så mycket?? Jag tog inte ens med någon mat till Spanien på grund av vikten, ett paket potatismjöl fick jag lämna. Visst, medhavda kläder för alla väder i två månader väger en del, men dessutom en massa presenter efter Disas födelsedag, Jesús loppisfynd av vinylskivor samt, värsta boven kanske, alla nya och gamla böcker. Jag gjorde en större bokbeställning och har hittat på second hand. Måste ha böcker. Disa har ännu större behov av svenska böcker.
Men tungt var det.
En förfärlig, fuktig värme slog emot oss i Malaga. Det var så varmt att handsvetten gjorde det omöjligt för mig att dra de tunga väskorna, de gled ur händerna.
Det luktade Spanien.
Tåg till Sevilla. Vi missade det nästan. Innan man får komma till spåren i Malaga måste väskorna gå igenom en röntgenmaskin, som på flygplatsen... och vi hade två knivar med oss. Det ena var en hopfällbar svampkniv med borste, och det var den Jesús visade upp för kontrollanten, som skrattade och undrade om han såg i syne. Den andra kniven kollade han inte... och det var en täljkniv med ganska lång egg... Jesús var mörk efter pärsen med kontrollanten och det nästan missade tåget.

Han satt och tittade ut genom fönstret på ett av solen sönderbränt landskap. Han tyckte om det. Hemma. Han kanske kände som jag när jag kommer hem till Sverige och tittar ut på allt det gröna från tågfönstret.
Hettan i Sevilla var torrare och mer uthärdlig, men jag hade inte haft en chans att byta de varma Sverigekläderna.

På kvällen gick vi till en freiduría och frossade i friterad fisk, gazpacho och spanska räkor. Jag kanske borde skriva om svenska vs spanska räkor någon gång. Och det här med fisken i Sverige...

Dagen därpå tillbringade vi med Jesús pappa, och så hälsade vi på Disas nya släkting, ett kusinbarn på bara tre veckor.

Efter två dagar har vi ännu inte helt vant oss vid att vara hemma. Vi kommer inte ihåg var vi befinner oss när vi vaknar. Och häromnatten när jag vaknade av lågt blodsocker blev jag liggande en lång stund, för jag kunde inte komma ihåg var sovrumsdörren fanns, eller köket.

Sängen känns mycket mindre efter att ha sovit i en stor dubbelsäng i åtta veckor. En 135-centimeterssäng för tre är lite för liten.

Övrigt då?
Jo, jag är så himla glad hela tiden, för jag kan inte tänka på annat än att vi ska flytta härifrån! Jag tittar på alla fula höghus och bilvägar och ler för om en månad är det över!
I dag ska vi titta på hus!

måndag 22 augusti 2016

Svensk tystnad gör Jesús galen

Sista hela veckan i Sverige.
Jag frågade Jesús om han längtar tillbaka.
Både ja och nej, sa han. Som jag själv, alltså.
Det Jesús längtar efter är framför allt två saker. Att repa med gruppen, och... att se och höra folk.
Stillheten i den här småstaden håller på att göra honom tokig. Häromdagen sa han att han saknar oljudet i Spanien, och med det menar han alla högljudda människor. Det som han blir irriterad på där, på gatorna, barena, butikerna, bussarna, men som han nu saknar. Den här svenska tystnaden tycker han är onaturlig. Man hör ju inte att det finns folk i närheten. Ser inte heller. Min egen hemstad är som död efter klockan sex på vardagarna. Inte en kiosk öppen i centrum, inte en människa ute. Här där vi är nu är det otroligt nog ännu mer folktomt.
- De enda man ser ute är invandrare. De är de enda normala människorna här, tycker Jesús, som inte fattar hur svenskar kan leva så stor del av sitt liv inomhus, eller ensamma i sina trädgårdar, de som har det. Han är tacksam varje gång han går förbi fontänen vid busstatinen, för där samlas alltid många invandrare som sitter och pratar med varandra. Tecken på normalt liv och umgänge.
- Man ser inte folk i fönstren ens. Och bostäderna är släckta. Inga tecken på mänskligt liv. Inga barn på lekplatserna. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många personer jag har mött på den här gatan in till centrum, under de fem veckor som vi har bott här, säger Jesús.
Tystnaden och bristen på folk i staden, där det borde finnas folk, håller på att göra Jesús galen.
Jag öfrstår precis vad han menar, emn störs itne som han gör. jga är van, är uppväxt med det. Liksom han inte störs lika mycket som jag av att bo i lägenhet, även om han föredrar något annat, för han är uppväxt i lägenhet.

onsdag 17 augusti 2016

Busschauffören

Dag fyra i busspendladet träffade jag på en bekant busschaufför. Det var Lille Rolf, som mamma brukade kalla honom. Kompis med mina släktingar. En personlighet med långa, hängande mustacher.

Jag såg inte när han tog fram den, men medan vi pratade, någonstans efter att vi konstaterat att jag bor i Spanien och innan han beklagade mina föräldrars bortgång, såg jag honom plötsligt med en lång bit tandtråd i handen. Han bad om ursäkt, men det hade fastnat en brödbit mellan tänderna, och det värsta han vet är att ha något som fastnat mellan tänderna. Det kan sitta där i flera timmar utan att det lossnar. ”Och det irriterar mig så! Då är det bättre att ha en rulle tandtråd i fickan. Den tar ju ingen plats. Det är bättre än att gå runt och reta sig. Det finns så mycket annat som retar en ändå”, sa han.
Och jag kan inte annat än att hålla med. Blev inspirerad till att själv skaffa tandtråd att alltid ha med, kanske inte i fickan men i Disas skötväska, för det är fruktansvärt irriterande när något fastnar.

Lille Rolf är motorcyklist och ger sig iväg på roliga resor på somrarna. Förra året åkte han och kompisarna till Tyskland och Holland. Holland var inget vidare att köra i, aldrig mer, vilket mc-ovänligt land det var. Och lite ofrivilliga omvägar blev det, det är inte alltid lätt att hitta. Lille Rolf försöker inte ens, han kör bara efter mc-kompisen.
”Jag har blivit helt förstörd av linjebusstrafiken” sa Lille Rolf och syftade på det enformiga i att bara köra samma sträcka fram och tillbaka.
”Om man inte är dum i huvudet innan så blir man det av linjetrafiken”,


Det var lite synd att bussresan inte varade längre. Men jag kanske stöter på honom igen.

tisdag 16 augusti 2016

Busskortet

Nu ska jag busspendla i en vecka, så då kan jag ju publicera de inlägg jag skrev i början av juli på temat buss!

I ett par veckor bor vi på landet, på ett underbart ställe, min hemtrakt. Jag går förbi vajande sädesfält och betande hästar på vägen till bussen. Det ligger några mil från mitt jobb.
Jag har sedan gymnasietiden busspendlat, och jag gillar det. Nu hade jag hade med ett nyladdat rabattkort och en bok (lästid!) till första resan till jobbet. Och jag njöt, ända tills jag såg hur mycket resan kostade. Över 50 kronor enkel väg! Det skulle bli en dryg hundralapp om dagen, i två veckor! Var det möjligt??
Det bekymrade mig ganska mycket. Jag kom direkt från Spanien och hade inte så mycket pengar, och svensk lön skulle jag få först i slutet av månaden. Fanns det någon lösning? Jag hade ingen lust att komma hem med sådana tråkiga nyheter. Över tusen kronor på två veckor. Betalar folk så mycket förr att komma till jobbet? Jag frågade en av mina bästa vänner, också busspendlare, på samma jobb men på en annan redaktion. Är det här ett normalt pris?
!Nej! Det är det inte! Det är inte normalt och det är inte okej nånstans! Må deras skägg växa inåt! Jag ska fixa det här! Jag ska pyssla om dig!" svarade hon.
Själv använder hon ett månadskort som egentligen inte kostar mycket mer än vad mina två veckor med rabattkort skulle kosta.
Jag grubblade över det här ända till lunch. Då kom min nya kollega fram och sa "Nu låtsas vi att jag är Åsa. Hon har bett mig ge dig det här som en försenad födelsedagspresent."
Jag fattade ingenting. Men kollegan räckte, i egenskap av min vän Åsa, fram... ett busskort! Ett månadskort! Min vän hade pratat med kollegan, fått henne att gå ut på lunchen och köpa busskort och ge det till mig!
Min reaktion var kanske att ta i, men jag blev så lättad. Så himla lättad.

måndag 15 augusti 2016

Vi ska flytta!

Jo, det blir flytt!
Jesús har fått jobb i Aracena! Hurra!
Och nu är jag, förutom väldigt glad, väldigt stressad. Inte över flytten i sig, utan över att jag hittat DRÖMHUSET på nätet, och vi är inte där och kan åka och titta på det. Vi kan inte åka och titta förrän om drygt två veckor, och då kanske det är försent, då kanske det redan är uthyrt!
Det är inte bara drömhuset utan egentligen det enda fina huset som annonseras just nu. Det andra som jag tyckte om har just hyrts ut. Så klart, det är nu alla lärare får jobbesked inför skolstarten, och de andra som kommer nya till Sierra de Aracena, hur många det nu kan vara, letar förstås också bostad.

Överhuvudtaget är det en ganska stressig sommar. Mycket jobb och lite tid för att träffa dem jag vill träffa. Varenda helg och ledig dag är uppbokad, och ändå går det inte att hinna med alla. I lördags skulle vi ha åkt på en liten släktträff, men Disa blev sjuk så det gick inte. Tråkigt, och samtidigt skönt att plötsligt ha en helt ledig dag, bara så där. lite tid för återhämtning, att hinna ikapp, att göra inget särskilt, att vara vi tre.
Sista vardagsveckan i Sverige försöker jag hålla öppen. Just nu har vi måndag till torsdag för oss själva, och då hoppas jag att vi kan åka någonstans och bara ha lite semester ihop. Det känns som om jag knappt har träffat Disa och Jesús i sommar, och ännu mindre har jag hunnit att plocka blåbär, fotografera, gå på biblioteket och sådant som jag vill göra i Sverige.
Nåja. Först ska jag jobba en vecka till.

ny gadget

ny gadget